I mina dunkla rum- när livet står på sin spets

Både glad och ledsen...

i hjärtat ..

Mannen jag levt med i 17 år har alltid sagt att han inte kan säga att han älskar mig, att han glömmer av att göra gulliga saker. " Men jag visar ju att jag tycker om dig.. det fattar du väl. FÅr inte du köpa allt du vill om vi bara har råd? " SÅ har det låtit.

Lite gulliga ord, ett leende .. slog mig idag att jag inte kommer ihåg EN ENDA GÅNG när han sagt att jag är fin elelr att han älskar mig.. Inte så där spontant,bara när jag fiskat efter det.

INTE EN ENDA FUCKING GÅNG!!!!

Så sitter han där på facebook och ger sina gamla kärlekar och kvinnliga barndomsvänner komplimanger " ser precis ut som första gången jag  träffade dig..." utom hårfärgen.. jättefint!     Överraskar dem med oväntade paket på posten... Kommer inte ihåg att han gjort sig sånt omak för mig. TIden det tar att tänka ut något roligt, köpa kuvert skriva nåt kul och sedan lägga på lådan... Kommer inte ihåg att han nånsin gjort det för mig.. Kanske nån gång de första åren , även om jag har ett bra minne så kan jag ju ha glömt.

Det var för mycket. Satte mig i trappan och snorade och bölade högt som ett barn som tappat bort snutten. Sen tog jag hunden och gick rakt ut i skogen och grät högt, snoret rann ..

Ser mig själv som en normalsnygg, normalbegåvad kvinna i sina bästa år. HUr kunde jag låta detta ske??? Hur kunde jag slösa bort min tid på någon som inte orkar älska mig, som inte orkar bry sig om vad jag känner, tänker eller roas av???

Jag blir så arg på mig själv.

Från att ha tänkt att jag aldrig aldrig tänker låta en man komma nära mig igen så satte jag på Springsteens låt "Tougher than the rest" och önskade att det fanns någon som älskade mig, som ansträngde sig för att göra mig glad, någon som inte reagerar hotfullt när jag är ledsen.... fan fan fan...

Men ibland sköljer de över mig. Då trillar tårarna helt oprovocerat över kanten.  När Malou diskuterar relationer i tv eller bara när mina loppis fynd står färdiga för att bäras in.

Har ju inte ännu berättat om lägenheten. Min dunderförkylning blir inte bättre och det är tveksamt om jag orkar åka in i morgon för att skriva kontrakt.  När kontraktet är skrivet ska jag berätta. Annars är risken att jag drar mig ur. Det vill jag inte nu.

Det är så lätt att gå hemma nu och leta efter det som är bra, att nästan glömma varför jag tagit detta beslut. Sen kommer giftpilarna och då kommer jag ihåg.

Mitt liv känns som en stor sorg nu. När jag sätter ord på min situation inför mig själv så vill jag inte riktigt tro att det är jag, att det är mitt liv det handlar om.

Ibland talar han om framtiden. Precis som om vi skulle ha en gemensam framtid. Då känner jag mig så elak, som en ond svikare. Men vi är väl två som ställt till det så här. Orden är uttalade; han är trött på situationen, att bo på olika håll är det bästa för oss och våra barn. Så när han pratar om framtiden vill jag bara gråta förtvivlat. jag önskar ju verkligen att vi hade en framtid, att det bara fanns ett litet ynka halmstrå. Fanns det ett litet halmstrå skulle jag gripa tag i det och med tiden klä in det med fler tjocka lager av halmstrån och blanda in den tunna tråd av kärlek som ännu finns kvar mellan oss. Jag skulle nöja mig med det.  Men nu ser jag inget halmstrå.

Men ändå känns det som att jag vill backa och dra mig ur.  Det är skarpt läge nu.

I flera dagar nu.

Jag har fått lägenheten.  I samma stund som jag fick meddelandet så kände jag att jag ville backa. Säga att jag bara skojade...

Men det är på allvar nu.

Ska skriva kontrakt i dagarna. Kanske redan 1 november.

Den var lite bättre än jag trodde. Liiiten uteplats på framsidan. Egen ingång och balkong.

Så nu åker känslorna berg o dalbana.

Orkar inte ens skriva. Rädd att jag bryter samman igen och inte orkar samla ihop mig.

För en lägenhet i det kommunala bostadsbolaget. Trea på 85 kvm , 6600 andra våningen i ett litet radhusområde. ca 400 m till hundens dagis och 50 m till gymmet. Barnen får 1km till skola och jag får en till tåget.Bil blir totalt överflödigt.  Livet kommer att bli lättare på flera sätt.. Men ekonomin tillhör ju inte den delen. Suck. Hoppas nu väldigt mycket på att jag får den. Stor efterfrågan på dem och en trea som kom ut på förmiddagen var borta på eftermiddagen. Hade ju varit fint med läget i det andra området. Uteplats mot ängen. Men 70 kvm är litet för tre stora människor. Även om de inte alltid kommer att vara där samtidigt.

Mådde lite lätt illa innan samtalet. Mår lite bättre nu.